Reportern Johan Winberg berättar:

Så gjorde vi reportaget - direktörslönerna del III

Efter två inslag om bonusprogram och dess effekter på företag, hade vi ett intressant perspektiv som vi övervägde att lägga i en studiodiskussion: Vad har vanligt folks pengar för roll i bonuskarusellerna. Vad säger de som hanterar alla våra miljarder?

När detta inte blev av så började vi undersöka vad det skulle ge att kartlägga hur de så kallade institutionerna agerar, alltså fondbolag och försäkringsbolag som sköter vanligt folks pengar.

REDAN PÅ ETT tidigt stadium i vintras hade vi haft långa diskussioner med flera institutioner om effekterna av bonusprogram och visste att det fanns en hel del kritik. Samtidigt som jag på bolagsstämmor märkt att till exempel SEB-fonder och AMF medverkat som förespråkare av kontroversiella optionsprogram.

Och när vi började undersöka deras agerande på bolagsstämmor (eller årsstämmor som den formella beteckning är nu med den nya aktiebolagslagen) fann vi att det var idel ja-röster.

Då började ett par parallella arbeten. Dels att läsa ägarpolicies för dessa bolag och prata med deras företrädare, dels att systematiskt kartlägga hur de agerat.

VI VALDE FÖRST EN väg som visade sig mycket svårframkomlig. Att kartlägga börsbolag efter börsbolag - när har någon röstat si eller så?. Detta var lite motigt.

Vi såg att svaren var väldigt enhetliga och valde en annan metod. Att systematiskt gå igenom hur de största institutionerna agerat senaste året. Vi började snabbt se mönstret - att ingen röstade nej - så vi utökade snabbt undersökningen till att också omfatta 2005.

Samtidigt visade våra personliga kontakter att flera institutioner ansåg sig ha fått igenom viktiga förändringar i incitamentsprogram i flera bolag. Mycket tydligt, och lite förvånande var också att de samfällt ansåg att de hade mycket stora möjligheter att påverka och få sin vilja igenom - särskilt om de agerade tillsammans, eller åtminstone krävde samma sak.

VI BÖRJADE OCKSÅ gå på vissa bolagsstämmor. Vi valde några av de tyngsta bolagen, med stämmor i Stockholm och prioriterade också lite utifrån vilka bolag vars bonusprogram och styrelsearvoden tidigare eller fortfarande ådrog sig kritik eller uppmärksamhet.

Av praktiska skäl gjorde vi vissa intervjuer med institutionernas representanter på stämmorna, och det var egentligen då vi plötsligt upptäckte att dessa personer ibland verkade ganska dåligt insatta i detaljerna. Och det verkade som att en ja-röst alltid var utgångspunkten.

Dessutom slogs jag personligen av hur en stämma egentligen går till.

ATT VISSA STORÄGARE dominerar och att detta förstärks oerhört av A/B-aktiesystemet var förstås ingen nyhet. Men att man faktiskt tämligen frikostigt låter vem som helst hålla låda eller ställa vilka frågor som helst, och högsta ledningen faktiskt försöker svara.

Samtidigt kan besökarna höra tung kritik från till exempel Aktiespararna, men detta får media inte filma eller banda. Inte heller svaren från ledningen.

Och någon gång när en enskild aktieägare ställer en känslig fråga, så kan man helt sonika välja tystnad. Att det ofta finns stödtrupper till ledningen, ofta bestående av någon institutionell ägare, som skall förklara och försvara det senaste incitamentsprogrammet, eller höjningen av styrelsearvodet med tjugofem, eller femti procent. Och att omröstningarna inte är omröstningar.

MAN FÅR ALDRIG hela bilden av vem som säger vad. Till och med vid "voteringar" nöjer man sig med att rabbla upp aktieägare i storleksordning och så snart man nått tillräcklig majoritet för ett förslag blir det stopp - och alla övriga aktieägare, stora som små behöver inte säga var dom står.

Det betyder att i Ericsson räcker det att två personer av 1 500 stämmobesökare säger ja - Investor och Industrivärden - så har man fått ihop 57 procent av rösterna på stämman!

Eftersom det tar ett antal veckor från början till mål, och vi var mitt uppe i bolagsstämmosäsong, så insåg vi att våra fakta och intervjuer egentligen var färskvara. "Nej, vi har inte röstat nej hittills i år, men det är ju bara mitten på april" blir svårt att publicera i ett inslag i slutet av maj.

SÅ VI AVBRÖT redigeringen i två dagar för att göra en uppdatering av vår kartläggning som skulle vara så färsk som möjlig, och då kunde de flesta också svara för vad som eventuellt skulle hända den närmaste veckan, eftersom stämmohandlingar skickas ut i god tid.

När det gällde listor på börsens stora ägare lutade vi oss på SIS ägarservice och boken "Ägarna och Makten" som brukar betraktas som en trovärdig "sifferbibel" när det gäller börsföretagen. Men efter vissa diskussioner gjorde vi några justeringar, eftersom vi delvis hade ett eget perspektiv.

Listar man "börsens största ägare" så kommer investmentbolagen Industrivärden och Investor högt upp. Vi resonerade oss fram till att det blev som att jämföra äpplen och päron.

MYCKET AV INVESTORS pengar är ju det som finns i Wallenbergstiftelserna, eller som fonder och försäkringsbolag äger i Investor. Eftersom det är mängden "ursprungskapital" vi jämför så kommer ju en stor del av investmentbolagens pengar att räknas två gånger (eller fler) så vi ställde dem utanför vår lista.

Jag har tidigare gjort program i Striptease om att de svenska institutioner som delvis ägs av facket (AMF, Alecta och AFA) haft en mycket passiv roll som ägare. Därför blev det spännande att som "uppföljning" se att de numer försöker ta betydligt mer aktiv roll där det är självklart att gå på bolagsstämmor och ta plats i valberedningar.

MED DENNA BAKGRUND var jag också snabbt inne på det intressanta i att vissa av de som kritiserar bonusar mest i den offentliga debatten är just de som med styrelseposter och annat rimligtvis borde kunna påverka institutionerna.

När vi kollade lite mer på styrelser i dessa bolag och AP-fonder blev bilden ännu tydligare av att det sitter höga socialdemokrater i högsta toppen på många av de institutioner som faktiskt röstar ja till, och aktivt förespråkar de bonusar som de själva är ute och kritiserar.

Eftersom programmet nu började bli längre än planerat så la vi mindre tyngd på bankernas fonder, där man ju med högre grad av "frivillighet" väljer att lägga sina pengar.

DET HADE OCKSÅ visat sig att de två banker som jag var mest intresserad av - Handelsbanken och Föreningssparbanken som själva inte har bonusprogram till högsta ledningen - var ytterst ovilliga att låta sig intervjuas, om dessa frågor. Därmed fick vi tyvärr inte plats att mer utförligt berätta om deras agerande, och deras rädsla för att berätta hur de resonerar.

Slutligen fanns ibland problem att få fram bolagsprotokoll, och att faktiskt utläsa vad som hänt. I fallet Ericsson fick jag i hög grad lita till mina egna anteckningar från stämman, och via diverse kontakter med andra personer dubbelkolla saker som gått mig förbi.

I det tidigare stora arbetet med börsföretag och direktörer var vi en grupp på tre: Mårten Svanberg, Kristina Lagerström och undertecknad. I arbetet med denna tredje del har Kristina tyvärr bara kunnat medverka sporadiskt.

Reporter: Johan Zachrisson Winberg